Allting är ett

Den här resan, som ännu inte är riktigt slut, har vart oerhört lång rent mentalt. Och då talar jag om resan från tanken på spårvagnshållplatsen och hit, till slutdestinationen Barcelona. Fyra länder tog det mig innan jag äntligen fann vad jag sökte och gissa om målet var otippat.

I fyra länder gick jag och letade efter 'den där' uppenbarelsen, på svaret på vad jag ska göra med livet, på de världsomvälvande besluten som skulle förändra allt. På framtiden som plötsligt skulle uppenbara sig inför mina ögon.

Men inget särskilt hände. Visst har jag vuxit, kommit till flera insikter och dessutom tagit en del beslut. Nya önskningar har manifesterat sig i mitt inre och så även nya drömmar.

Dock inträffade den största händelsen idag. Jag satt på en uteservering med Alkemisten och läste. Det var andra gången jag läste ut boken. Den här gången utan att söka något mer i den än några meningar jag kanske missat förra gången.

Samtidigt läste jag den med nya ögon; jag är inte samma människa idag som jag var när jag läste den första gången. Idag har jag ändå kommit en längre bit på vägen, riktigt lika långt hade jag inte kommit för tre år sedan och riktigt lika medveten var jag inte då.

När jag var klar med boken satt jag kvar ett tag och kände mig överväldigad av nya insikter och av hela boken överlag. Och när jag sen gick därifrån så funderade jag på den röda tråden som löper genom texten.

Plötsligt, mitt på en av Barcelonas gator, for handen upp mot bröstet där hjärtat sitter och jag hörde mig själv säga 'jag hör dig och jag ska lyssna på dig'. Och jag kunde känna hur det slog genom tröjan, det kändes så starkt, så tydligt. Det var nästan som ett svar tillbaka på mina ord och där och då insåg jag att jag och mitt hjärta är ett. Det var fantastiskt.

en Anna

när jag var i Paris träffade jag Anna. en vän till en vän som har blivit min vän på vägen. det var otroligt
vilket sken hon gav ifrån sig, när hon kom gående mot mig kände jag hur blicken inte kunde landa
någon annanstans än på henne. det är fantastiskt hur vi människor kan lysa ibland.

vi gick upp mot Sacre Couer på jakt efter café Bellettes, men gick vilse istället och promenerade gata
upp och gata ner i ungefär två timmar innan vi gav upp. satte oss till slut på en uteservering med andra
människor som drack kaffe med sällskap eller med sig själva och blickade ut över livet som pågick
utanför serveringen. en ensam man satt mest och stirrade rätt ut, ibland skrev han ner något i sin lilla
anteckningsbok. det var en fin iakttagelse. ett bevis på att min romantiserade värld visst existerar lite
här och där.

timmarna med Anna rusade iväg medan vi pratade om kärleken till Paris, kärleken till kärleken och
om det mesta som finns där emellan. det var fint och jag kände mig på något sätt hemma med henne
utan att riktigt kunna förklara varför.

älskade blogg

bloggen har fått nytt liv blåst i sig igen genom ny färg och form. skrivlusten brukar på något märkligt vis
komma tillbaka varje gång jag bestämmer mig för att lägga ner och saken är ju dock den att jag tycker om
min blogg. den är fin och egentligen mer av en fristad än något annat. jag känner inget tvång att uppdatera
den - jag skriver ju enbart för mig.

eller tja, enbart för mig kan jag väl inte påstå, då skulle den ju vara låst för allmänheten. men mestadels för
mig. och sen är den även ett verktyg till att kommunicera med en och en annan fin människa som jag vet
läser här.

det är rätt fint det där med bloggen - genom den har två av de finaste människorna jag vet hittat in till mitt
liv. genom, bilder, symboler, och text. det är ganska fantastiskt.

livet genom instagram

 

 

London

alltså, jag och resandet. någonstans där på vägen får jag verkligen inte till det. visst kommer jag iväg
och så vidare men alltid blir det någon liten fnurra på tråden. som idag. tanken var att jag skulle åka till
London idag. vilket jag fortfarande ska, men flyget går visst INTE klockan 09.30, utan tydligen 21.30.
KUL att jag bara sov i tre timmar för att inte behöva stressa med frukosten och det sista som skulle
packas, verkligen JÄTTE kul. dock tur att jag inte kom längre än till köket.

kanske borde jag till nästa gång ta reda på detaljerna, vem jag än åker med. kanske ha en egen uppsättning
av biljetterna. kanske, liksom. dessutom slog det mig som tidigast igårkväll att jag faktiskt på fullaste allvar
inte ens vet vilken dag jag är hemma igen. det är verkligen himla spännande att vara jag, ibland. särskilt i
lägen som dessa. verkligen...

nåväl, en erfarenhet rikare, i allafall.

rättelse, tack.

att ta sovmorgon när den här ställt in sig på att ligga på samma kudde som jag blir ett nästintill omöjligt projekt.
den som kom fram till att husky's är envisa hade fel. att de är envisa är en underdrift. att de är helt jävla överdrivet
geraldrigupp-envisa är vad som borde stå i faktaböckerna.

när något annat tar över kontrollen

av någon anledning känner jag mig orolig och har en halvkul ångest som hänger i bröstet. så jag blir
manisk med inredningen. målar, målar, målar. spikar, spikar, spikar. skapar, skapar, skapar. förnekar,
förnekar, förnekar. skjuter upp, skjuter upp, skjuter upp.

det är ammärkningsbart vilka typer av mönster man följer när man inte är riktigt med i leken. dock gör
det mig lite fundersam med - för ungefär sex år sedan föll jag ganska hårt. och då blev jag riktigt manisk,
målade gardinerna och slog in bord (det blev bättre än hur det låter), sorterade saker mitt i natten och gav
bort flera kassar med grejer. allt skulle bort.

och ingen ville jag träffa heller. förutom Lovisa, hon var den enda som fick komma igenom dörren. alla
andra var idioter.

just nu beter jag mig nästan likadant. vad jag inte riktigt förstår är varför. jag är nämligen inte riktigt säker
på vad det är jag förnekar eller skjuter upp. det enda jag vet är att jag är i en bearbetningsprocess. och att
den inte är riktigt medvetet självvald. men okej. vi kör väl på så får vi se vart vi landar.

färg

att vara nöjd med en bild

socialt eller osocialt

sociala medier ger mig panik. eller, att jag får panik är väl kanske att överdriva en aning. det känns bara
inte så himla häftigt längre. jag har inte heller några dugliga skäl till att använda exempelvis facebook.
så den är borta. hur det blir med blogg och instagram är inte bestämt än. tumblr spelar ingen roll för där
dräller det bara av i princip opersonlig inspiration.

nätets inflytande över den sociala biten har blivit näst intill livsfarlig på vissa håll och kanter. okej, kanske
inte livsfarlig. men definitivt skadlig för många, särskilt för de yngre. bloggar och facebook är ett center
för bekräftelsesökande människor (jadå, me to included) och kan få människor att göra så mycket konstiga
saker (not me included).

jag vet till exempel tolvåringar som desperat ber andra att "like:a" deras bilder, som spelar in förnedrande
klipp för uppmärksamhetens och kommentarernas skull, vilken nyans de än har. inte bara tolvåringar gör
det här, såklart. vuxna människor med, men de orkar jag inte bry mig om. jesus christ, säger jag bara åt
den högen.

men barnen, för fan, barnen - vad ger vi dem för värderingar när vi å ena sidan säger att 'facebook är
inte viktigt, man ska inte bry sig så mycket om vad som händer på facebook, det är ju inte ens den riktiga
världen' men själva stup i kvarten kollar telefonen ifall att någon kommenterat vår status eller like:at våra
bilder? eller när man tydligt kan se paniken i våra ögon för att "nätet inte fungerar"...

jag vet inte. jag måste tänka lite till.

att jobba på "lagom"

ja, nu när jag ändå hänger här så kan jag väl dra till med ett till inlägg och skriva en rad eller tio om läget
just nu. eller ja, det är väl kanske inte så spännande. jag har mest suttit och målat tavelramar de senaste
timmarna i  en kraftig, tung guldig nyans och skinande turkos.

och ja, så går jag loss som vanligt, plötsligt vill jag måla allt i mina nya favoritfärger. "fönsterkarmen, skulle den inte vara fin i turkos? den där antika soffan, kan man inte måla den i guld, jag har hört att man
kan måla på tyg, ska jag prova?" ja, ni vet  hur det är. allt eller inget.

fast jag har ju trots allt fyllt 25 nu och måste "act my age" så jag målar faktiskt bara ramarna.

insecurity kills all that is beautiful

det är brist på mina otroligt välkomponerade meningar här, som ni kanske har märkt. den ärligaste
sanningen är väl kanske den att jag själv inte riktigt förstår varför det har blivit så. det är inte så att jag
plötsligt drabbats av ett superbusy liv - jag har dagar då tiden bara rinner iväg och allt jag hunnit göra
är att stirra upp i taket, ungefär.

fast sånt där tar ju tid med, antar jag - reflektion och sånt dära. att bara luta sig tillbaka och lämna plats åt
tankarna att sväva fritt ett litet tag, på ett ställe som för stunden inte bjuder på något nytt att omvärdera.

det är sånt man måste göra då och då. i allafall jag, annars orkar vi inte med varandra - jag och jag.
vi blir alldeles odrägliga mot varandra. det handlar om samspel. jag plockar in miljoner nya bilder,
tankar, färger och allt man kan tänka sig och så får jag utvärdera om det jag tagit in är något att ha
eller inte.

jo, jag vet, jag framstår som lite...sinnessjuk. fast det är vi ju allihopa, på olika sätt.

johodå, du med.

peace.

att landa, litegrann, någonstans

såhär såg det ut igår. idag ser det ännu bättre ut. under ett ganska bra tag har jag inte velat lyfta ett

finger, till och med flytt stället. men så dök "bygga bo"-suget upp ur ingenstans, och jag har målat om

stolar, bord, sytt gardiner och spikat upp tavlor. visserligen spikat upp dem något skevt men det är inte

det viktiga. det här kommer ta ett tag - endast en bråkdel är klar, om ens det. men hur fort det går är inte

heller det viktiga. det viktiga är att jag börjar landa och det är skönt. så oerhört, förbannat, jävla skönt.

sicilien part 5